Miia "Zeta"

Jag har en saknad efter en god vän till mig. Jag vet vad du tänker är du läser det här och jag vet också att du läser det här.
Den här personen har verkligen betytt mycket för mig. Den här personen har också hjälpt mig fram genom livet, när allting har vart som värst och jobbigast. Vi har också skapat dom jobbigaste stunderna tillsammans. Men hjälpt varandra ur dom också. Men en jobbig stund är vi inte utragna ur än. Den allra jobbigaste. En bästavän till mig som fanns där och stöttade och hjälpte mig, vi skrattade åt allting. Du betydde mer än någon annan gjorde. Men en dag försvann du. Helt och hållet ut ur mitt liv. Det var nog den värsta dagen i hela mitt liv. Jag tror jag aldrig fällt så mycket tårar förr, eller efter den dagen. Detta hände inte alls för länge sen. Vi sågs senast för 4 månader sen. Efter den dagen känns som att vi aldrig mer kommer se varandra igen, eller träffas i huvetaget. Ibland vet jag inte äns om du lever längre. Nu vet du att det är dig jag pratar om va? Du skulle inte behöva veta det här. Men jag kunde bara inte hålla mig. Det jag saknar är vår vänskap, den fanns där och fyllde varenda dag med glädje. Jag var olycklig då, men nu inser jag hur lycklig jag egentligen var, hur tacksam jag var för att ha en sån underbar vän. Jag är sjuk i huvudet som skriver det här. Jag vet. Men en sak ska du veta... Jag glömmer dig aldrig även fast jag vill!